Jag har fått tag i en bild som kom via mailen från Minda, hennes farfar är Arnold på bilden ovan, pojken med dragspelet och son till David Lindgren som var banarbetaren som bodde i stugan.

På bilden syns även ett av banarbetarens främsta verktyg, dressinen som gjorde att han kunde bevaka sin sträcka av banan. Denna dressin eller tralla förekommer i den historia som Minda har fått av en släkting, jag lämnar över ordet till Minda och lite historia över de som en gång bodde på Österäng:

”Annie och David var från Vireda. David var banvakt vid Österängen, och han skulle sköta rälsen en viss sträcka, byta slipers och sånt där, och fälla ner bommarna över landsvägen när det kom ett tåg. Nån fick alltid vara hemma, för om de ringde från stationen och sa att nu kommer det ett tåg, kanske ett extratåg, då skulle de fälla bommarna över landsvägen. Vid ett tillfälle blev David chockad, han höll på att jobba på rälsen, och så kom det ett tåg som han inte var beredd på. Han var nära att bli överkörd. 

Annie hade astma, och det var jobbigt för henne. Hon fick en inhalator sen, men det fanns ju inte förr. Så det blev så att David gjorde mycket hemma, han handlade och så. På den tiden gick järnvägen fram till Huskvarna union, som vi kallade det, till bruket. Mellan tågen åkte David dit, då tog han sin järnvägstralla och handlade där. De kunde inte gå båda två, för en var tvungen att vara hemma och passa bommarna.  

Sen lades järnvägen ner här och då flyttades de till Vireda. I Vireda bodde de i ett litet hus bredvid stationshuset. De hade ett rum och kök. På vintern bodde Annies pappa hos dem, han hette August Fröberg. Han fick bo i rummet och så sov de själva i köket. August hade en stuga, men bodde hos dem på vintern. Han var lite speciell, men han var ju gammal. Han blev 103 år och dog 1938.  De tog också hand om Davids pappa Oskar, han dog 1951 och honom träffade jag många gånger. Han bodde i stationshuset. Oskar var änkeman och brukade äta middag hos dom. Han var godmodig till sättet.”

För mig, som jag aldrig sett JGJ med egna ögon, är dessa historier som vi då och då får berättade för oss väldigt spännande. Ett fragment från minnet av en järnväg och de liv som den berörde blir oerhört nära och levande. Man flyttas i tiden, 100 år försvinner i ett ögonblick! Tack för denna historia! Och för bilden!

/Anders, JGJ-gruppen i JSBS

PS. Bilden finns också under ”hållplatser”, där finns också historien ovan.